Sista steget är det visuellt dössigaste och det kreativt nervösaste; steget där man tvingas bestämma sig att det får duga, klarlacken sprutas på och tejpen dras bort. Eftersom jag valde matt klarlack så syntes det knappt alls att den var lackad. För att vara helt säker på att allt är täckt i klarlack så gick jag resolut över brädan med 7-8 lager, med torktider allt från några minuter till en natt (torktiderna beräknade enligt kynne och lusta). Men nu ska väl färgen hålla.
Klarlack var nu inte så enkelt som att bara spruta vätska på ytan. Kommer det bajs i lacken så syns den … lärde jag mig. Inte alls som när man sprutar färg som på egen hand döljer sitt bajs i pigment. Lackbajs blir kvar, syns genom sin egen lack som i egenskap av klarlack är både klar och lackar in saker i lack, och som alltså behöver sandpappras bort innan nästa lager lack. Var kommer allt bajs ifrån? Här länkar jag till Truphen Newbens serie Tales from the pub som reder ut det mesta av övernaturlig karaktär, om än inte bajs.
Ett tips från världen var att gå över ytan med en mikrofiberduk för att få bort det sista sträva fjunet på en välputsad yta. Det gjorde jag. Vad som händer när man går över en yta med mikrofiberduk är att mikrofiberduken släpper ifrån sig osynliga mikrofibrertrådar. När man lackar mikrofibrertrådar suger dom åt sig lacket och bildar små uppstudsiga mikrofiberlackkristaller. Viss panik uppstod, men lugnades av en bonusbana där man plockade bonuspoäng med styv pensel och pincett.
Tejpen är av och ytterkanterna lätt sandpapprade. Jag tror att slutresultatet blev okej. Brädan är allt annat än skavankfri (läckande tejp, sprayauror, bajs och en och annan inte helt perfekt färgfix) men jag hoppas att Framtida Ägaren™ kan ha överseende med det. Lite. Eller?
